Fallen Angel

14-årige sonen Martin igen. Denna gång en miniatyr. Akryl på duk som vanligt.
Vi får se om den ger upphov till ett nytt rekord i antalet inlägg (hans förra har fått mest kommentarer av allt härinne - även om tutt-inlägget har mest trafik *shame on you all :)* )
image68


the TRÅDEN

image66
Gillade du Sex and the City? Satt du som klistrad vis 6 feet under? Svarade du inte i telefonen när Sopranos sändes? Är du kär i stjärnan i Entourage? Följer du Rome eller upprörs du av Deadwood? Du är inte ensam. Det alla dessa serier har gemensamt är produktionsbolaget H B O . HBO finansierar sina filmer genom abonnemang (som Canal+ ungefär) och inte med reklamintäkter (som TV4 t ex). HBO har slagit knock på media-USA genom att göra kvalitetsserier till ohyggliga kostnader utan att ta hänsyn till civilekonomernas kartogram och "tittarpreferenser". Stort tack för det HBO. Med denna affärsmodell har de tjänat ohyggliga pengar. Rätt åt dem. 

Toppen på hela listan, i min värld, utgörs av en serie som sänds/des på TV2 22.25 fredagskvällar. Ursprungligen under det profana namnet "Narkotikans Väg" (det måste varit sekreteraren Ulla-Bella som tidigare tjänstgjort på Socialstyrelsen som fått i uppgift att namnge serien) men numera går under originaltiteln: 
The Wire. 

En komplex historia om makt, vanmakt och verkligheten från toppen (borgmästaren Carcetti) till botten (corner boys) filmat genom pressens, polisens och skolans ögon. Upprinnelsen är en wire-tap, en avlyssningsenhet, och deras försök att klämma åt en av langarna i Baltimore. Därav namnet. Bidragande till trovärdigheten och det starka konstnärliga uttrycket är castingen, rollbesättningen. Den som sett serien vet vad jag talar om. Otroligt. Makalöst. Filmat, som brukligt, med riktig film och med ett fantastiskt ljus och ljud så är hela hantverket, skådespelarinsatserna inräknade, något som fått både mig och sonen helt förtrollade. Sonens vurm för rap-culture gör att corner boys och skolintriger ger honom större förståelse för sin egen situation och vad som slappas ut i texterna han älskar.  
image67
Måste ses.

Ibland vill det sig inte..

Nu satt jag halva morgonen och sköt upp både en långpromenad och mitt tålamod i taket. Min flamm-logo som du ser härnedan ville inte fästa i den polerade och "ditskruvade" (tack Malin för skruv-brads modell normal ("större" för er vanligt dödliga) aluminiumbrickan som den skulle fästas på. 
Hela grejen, om ni scrollar ned, är att min racing LO är närmast dadaistisk och kräver något alldeles extra av både betraktare och "konstnär" för att kunna tas in i det hål som vi kallar själen. På vardagssvenska betyder det att min LO är en j*a röra. Precis som mitt liv och min personlighet alltså. Fråga Felix härinne som vet att berätta om min trashiga person i detalj, om ni tvivlar. (Felix - be nice..)

Men viktigare saker än vem jag är och om Gud finns måste tas hand om. I mitt fall min 17-åriga dotter Lee som börjar närma sig upploppet som utbytesstudent. Michigan är staten och närmaste stad är Detroit. I Detroit byggde de just de motorer som ni sett på min racing-tala *tjatar om sig själv igen och ger sig själv en smällande linjal över tangentbordsfingrarna*. När hon kommer hem är hon så nära myndig att avståndet blir helt transparent. Var tog hon vägen som jag lärde cykla? Hon som kunde säga "boha" (blomma) vid sex månaders ålder? Hon som grät så snoret rann över hur mamma blivit och att jag skulle komma hem igen till Sverige min lägenhet i Paris? Och som nästa dag kilade ned, nyinformerad, till bagarn och sa " Bonjour Madame - Un pain sil vou plait - C'est combien madame? - Merci! Au revoir". Rusande upp för 1600-talstrappan med lillebror hack i häl kommer hon med både växel och bröd. Jag njuter ännu så håret reser sig på både armar och ben.
En hälsning till henne brevledes. Pojken på bilen är hennes 14-årige lillebror (som målat tavlan) och nu är längre än henne i jämnhöjd med mig. 

image63

Lite mer...

My Roaring 70's är ju temat och nu är texterna förbehandlade. Gjorde denna flame-logo i Illustrator, vred in texten och printade ut den. När mitt ordinarie arbete var klart för dagen (vid lunch) stack jag över till Papprika och fick tipset att använda Judi Kins "Diamond Glaze" för att få den att se ut som en epoxy-dekal. Sagt och gjort, efter att ha svurit över bubblorna och konstaterat att man kunde få den trögflytande ytan att torka snabbare med embossingpistolen, så ligger den nu på köksbordet och påminner starkt om en industritillverkad dekal. Under tiden tog jag några kartongbokstäver ("chips") och målade dem med akryl; rött och sedan gult i kanterna. Det är de som kommer att utgöra "70's" på motivet. Sedan "diamond-glaze:ade" jag dem också. Groovy! Bild på dem kommer också så småningom. 

I alla fall; här är min egentillverkade logo "Roaring!"

image62

Åsse liten bit på vägen..

Satt, som redan nämts, ett par timmar igår på Papprika. Dagen innan hade jag målat upp passe-partout:en, (knepigt ord det där) kapat upp en miljon remsor av en text (se bilden)
och sedan vidtog en orgie i 3d-kuddar. Resultaten ser ni nedan. Hastigt hopsmällt för att ni ska se min förvirring fullständigt blottlagd. Temat är "My Roaring 70's" och är ett homage på en del av min barndom då jag var funktionär på dragracingtävlingar. Detta var innan datalogistik och billiga intecom-system vilket innebar att jag fick rusa, i träskor(!), mellan tidtagningsbussen och depån för att beordra fram rätt par till nästa heat. Otroligt kul för en tonårsgrabb och en bild av en naivitet som aldrig mer återkommer. Detta skulle ju aldrig tillåtas idag och ingen 13-åring skulle heller åtnjuta det ansvaret och förtroendet. 

Malin; ja för fasen! Glue dots i 3d är en vinnare. Fast nu hade du fått in lite större 3d-kuddar (Therm-o-Web Foam Squares) som jag naturligtvis inte kunde låta bli :) Finns visst i svart också.

image57
image58
Liten låtsastidning.

image59
Detalj.

image60
En detalj till.

Kolla! Inga blommor! :)
Vi får se vad som händer.....

Ehh....jaha...?!

Så kan det gå när man ska verifiera sig. Lyckligtvis är den relevant i just mitt fall...
image56

I övrigt har jag suttit halva dagen och pillat små jädra 3d-kuddar på Papprika. Varför har, ännu ingen, gjort 3d-kuddar som glue-dots?! Kinesisk nageltortyr.

work in progress pt next II

image55..gissningstävlingen får fler element. Här, lite av vad som kommer ur min printer för närvarande...

Work in progress pt next

Asså, nu kommer vi ner till the nitty gritty. Om någon av er gissar vad jag ska göra med detta så får ni gratis fotokurs. Lite hintar; det är från min barndom och det är scrapbooking. Sonen kollar storögt och säger "Åh! Faen vad kooolt! - Får jag ha den på mitt rum sen...?!". 
image53
image54

...I'm in heaven....

Man är som man är..

Sök på "men" eller "män" och "scrapbook" på google och du får 662,000 träffar. Ingen av dem stämmer på mig.
Jag hjälper pt:s med deras egen träning, har varit tränare i thai-boxning, umgås med gubbar i kostym och legat och krälat på mattor och i boxningsringar runt halva världen med svett så man halkar och tandskydd i truten. Ändå känner jag mig aningen fjollig med mitt scrapbooking-intresse. Fler än jag, faktiskt nästan alla jag mött, har börjat scrappa som ett sätt att ta sig ur en jobbig tid. Att rekapitulera, att känna till och dokumentera, sitt ursprung och att skapa utan andra krav än att det blir "fint" tycks vara ett fundamentalt behov hos oss människor. Synd om dem som inte kan få uppleva det.
Det finns övertygande bevisning för att motion fungerar lika bra som medicin och/eller terapi mot nedstämdhet (depression). Jag gissar att scrapbooking har snarlik effekt.
I min fantastiska fantasivärld skulle långtidssjukskrivan och förtidspensionärer erbjudas scrap-tid för att samla skäl och tanke. Se där! En lysande affärsutveckling för en industri som växer i skuggan av de etablerade.

För övrigt talar Malin och jag om att hålla en fotokurs med upplägget "Lär känna din kamera - 5 enkla tips att ta bättre bilder till ditt album och tre saker du bör undvika".
Någon som är intresserad av att delta?

RSS 2.0