Nu satt jag halva morgonen och sköt upp både en långpromenad och mitt tålamod i taket. Min flamm-logo som du ser härnedan ville inte fästa i den polerade och "ditskruvade" (tack Malin för skruv-brads modell normal ("större" för er vanligt dödliga) aluminiumbrickan som den skulle fästas på.
Hela grejen, om ni scrollar ned, är att min racing LO är närmast dadaistisk och kräver något alldeles extra av både betraktare och "konstnär" för att kunna tas in i det hål som vi kallar själen. På vardagssvenska betyder det att min LO är en j*a röra. Precis som mitt liv och min personlighet alltså. Fråga Felix härinne som vet att berätta om min trashiga person i detalj, om ni tvivlar. (Felix - be nice..)
Men viktigare saker än vem jag är och om Gud finns måste tas hand om. I mitt fall min 17-åriga dotter Lee som börjar närma sig upploppet som utbytesstudent. Michigan är staten och närmaste stad är Detroit. I Detroit byggde de just de motorer som ni sett på min racing-tala *tjatar om sig själv igen och ger sig själv en smällande linjal över tangentbordsfingrarna*. När hon kommer hem är hon så nära myndig att avståndet blir helt transparent. Var tog hon vägen som jag lärde cykla? Hon som kunde säga "boha" (blomma) vid sex månaders ålder? Hon som grät så snoret rann över hur mamma blivit och att jag skulle komma hem igen till Sverige min lägenhet i Paris? Och som nästa dag kilade ned, nyinformerad, till bagarn och sa " Bonjour Madame - Un pain sil vou plait - C'est combien madame? - Merci! Au revoir". Rusande upp för 1600-talstrappan med lillebror hack i häl kommer hon med både växel och bröd. Jag njuter ännu så håret reser sig på både armar och ben.
En hälsning till henne brevledes. Pojken på bilen är hennes 14-årige lillebror (som målat tavlan) och nu är längre än henne i jämnhöjd med mig.
